Det var mulet och grått ute när jag vaknade. Jag hade bestämt mig för att gå till skolan, jag kan ju inte ligga hemma och glo på "Ghost Whisperer" hela dagarna. Mot min vilja, drog jag mig ur sängen och ut till köket. Pappa och Babbe var hemma, än så länge. Babbe fixade det sista medan pappa stod och trampade otåligt vid dörren. Jag förstod inte varför, han skulle cykla och Babbe skulle ta bilen. Men tillslut kom de båda iväg och jag tog min skål med vanilj yoghurt in till sängen, det bästa på morgonen är att se på "Vakna! Med the voice".
Efter frukosten klär jag på mig och sminkar mig lite lätt. Huvudet dunkar och jag har svårt att andas, det är inte lätt att vara täpp. Halsen svider och är svullen. Men, jag hade bestämt mig. Jag skulle till skolan. Eftersom Babbe hade tagit bilen på morgonen fick min mamma skjutsa mig till skolan. Bättre, enligt mig. Känns mer säkert när hon kör, det vill säga, jag kommer i tid. Pappa ringde mig innan mamma kom och sa att han hade glömt matlådan hemma. Jag, som är en sådan snäll dotter, tar med den. Så att min mamma kan lämna den till honom. Hon stod utanför tjugo i åtta. Jag tog min väska och mobilen. Sedan sprang jag ner, kollade en sista gång att jag hade med halstabletterna. Annars skulle jag inte överleva.
Mamma drog fingrarna under käken på mig och kände efter knölen som jag har där. Jag visste inte vad det var, inte hon heller. Vi tänkte inte mer på det och körde vidare mot skolan. Vi pratade lite lätt under resan, vanligtvis brukar jag sitta och sjunga. Men nu klarade jag inte av det. Jag ville bara hem och sova. Men jag hade bestämt mig att ta mig till skolan, så det var det jag skulle göra. Tillslut kom jag fram, då fanns det ingen återvändo. Jag klev ur bilen och såg mamma åka iväg. Första av mina vänner som jag såg var Samme, men han såg inte mig. Han trodde jag låg hemma och var sjuk.
Lektionerna rullade på som dem skulle. Efter engelskan så har vi språkval sedan håltimme. Av anonyma orsaker gick jag inte på spanskan. Istället pratade jag med Pantea samtidigt väntade på att Samme skulle sluta. Jag ville se hans min när jag var i skolan. Tjugo över elva slutade hans lektion och han klev in i ljushallen, jag var inte riktigt beredd på att han skulle kliva in. Jag såg Andreas innan, men det klickade inte till. Sammes ansiktsuttryck var helt skrattretande. Han såg helt chockad ut när han kollade på mig. Jag började skratta, Pantea med. Som sedan försvann iväg till några andra. Men mig spelade ingen roll. Jag följde med Samme och Andreas till datasalen, där lilla söta Niklas satt, bland annat. Alla dessa killar är söta på sitt sätt. Men det är något med Niklas, han känns som en bror för mig, eller en väldigt nära vän. Men det kan också vara att han är så kittlig att man bara tycker om honom. Sen har vi Alexander, iphonemannen, eller som han kallas mellan mig och Karin, Ihman. Vi försökte få ihop ett namn som blandandes mellan Iphone och Mannen. Där har vi svaret. Det var såklart fler där men det känns så jobbigt att skriva ner alla. Men det finns en värd att nämna, Rikard. Är jag ganska säker på att han heter, han blir kallad för så många olika saker, bland annat Kosmos. Då vet jag vem dem menar. I alla fall, han är väldigt lång och han lät mig inte glömma att jag är kort. Så han och Samme mm. Ställde sig runt mig och gjorde en mobbningsring. Visst det var kul, men ändå läskigt. Jag blev lite yr och mådde mer illa. Men det märktes inte. Sedan tog deras lektion slut och dem skulle gå och äta. Det skulle jag också gjort om det inte var så att jag väntade på Karin, som hade tyska.
Så fort Karin slutade gick vi till matsalen. Det var jag, hon och Pantea. Vi satte oss vid vårat lilla hörn. Det vill säga, vid kanten på de långa borden. Vi sitter där och skrattar - ja, man kan skratta när man är sjuk. Det känns bättre då. Efter lunchen började matte, eftersom våran lärare är, jag vet inte riktigt vad jag ska kalla henne. Så jobbar kanske en tredjedel av klassen och jag är inte i den delen. Jag skrev lite på min bok, men det är inte lätt med Pantea och Karins nyfikna ögon som läste det jag skrev. Plus, halsen blev bara värre och huvudvärken kom tillbaka. Pappa förstod inte varför jag var i skolan, tror ingen förstod. Knappt jag heller. Enda som ville ha mig där var Karin, eftersom vi inte sätts på så länge och vi har våra underbara konversationer. Det var dem jag kom till skolan för, annars skulle jag dö. Men jag bestämde mig för att åka hem efter matten. Visst, det var bara en lektion, men det kändes som att jag skulle falla ihop. Som tur gjorde jag inte det.
Innan jag hoppade på bussen hem gick jag in i Hemköp, köpte glass. Men det tog ett tag för mig att välja vilken glass, på ett sätt var det bra. För när jag tillslut bestämt mig för "Häagen-Dazs - Dulce de Leche" och lämnade affären så kom bussen precis. Det var en sådan perfekt tajmat. Det kändes så skönt att komma på bussen och veta att snart, snart får jag lägga huvudet mot kudden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar