♦ Angående mina tårar.

Detta inlägg är bara avskrivning. Mest för att jag ska förstå varför allting händer omkring mig. Det kanske inte är det mest intressanta för sådana människor som inte känner mig, kanske inte ens för dem som gör det. Men nu är väl detta inlägg riktat mot de som bryr sig och vill veta.

I söndags kväll försvann jag in i mina tankar. Jag stängde ut allting runt omkring mig och alla känslor försvann. Jag blev inte förvarnad eller något liknande. Det bara kom på en gång. Medan musiken dundrade i mina öron och Emma, Adde och Sammes skratt i bakgrunden, kunde jag inte undgå tanken "Hur skulle livet vara utan mig? Skulle alla ha det bättre? Jag kanske inte borde finnas? Är det ens någon som egentligen tycker om mig?" Det hjälpte inte speciellt mycket och jag kände mig ännu mer meningslös. Jag kände att nu, nu var det dags att gå. Jag ville bara ifrån allt och alla. Men tiden gick och det var dags för mig och Emma att ta sig hem. Jag tror Emma ville stanna kvar en stund till men jag ville hem. Med mekaniska rörelser tog jag mig upp från golvet, där jag satt, och gick stelt till dörren och drog på mig skinnjackan. Jag fixade i ordning hörlurarna från telefonen och vände mig om för att se efter om Emma var på gång. Då möttes jag utav Andreas. Som nästan hade försvunnit helt ur min hjärna. Där inne var det bara jag och felen på mig. Jag gick fram till honom och han kramade om mig. Då kom allt på en gång. Alla känslor som nyss svävade i luften. Känslan att vara omtyckt av sina vänner. Allt bara kom, jag var inte beredd, och tårarna började rinna. jag kunde inte kontrollera dem, de blev bara fler och fler. Det hjälpte inte att han tog armarna runt mig och höll sin hand på min axel. Sedan när hans tröja var genomfuktigt tog Samme över. Då började jag gråta ännu mer. Emma klädde på sig medan jag stod och grät förtvivlat. Det är svårt att sätta fingret på vad det verkligen var jag grät över. Känslan av att vara omtyckt, tror jag. När vi lämnade Addes lägenhet möttes vi av Niklas och Dani. Niklas är en sådan kramgo kille och jag skulle gärna ha kramat honom. Men jag kände bara "nu vill jag hem" och jag visste med hela min kropp att jag skulle börja gråta mer om han kramade mig.
Mer behöver jag inte skriva för det blev bättre och bättre. Jag grät fortfarande i bilen på väg hem. Men Emmas pappa märkte nog inte, eller ville inte fråga vad det var. Hemma märkte mamma inget eftersom jag sprang in på toan direkt och sedan släppte allt.

Jag vill bara tacka Samme och Adde för att ni finns där. Samme jag vet att du alltid finns där för mig. Även om vi inte känt varandra så länge. Sen Adde, du är som en storebror jag älskar att busa med. Men nu vet jag att du faktiskt finns där för mig, efter lördags och speciellt söndags. Tack. Sen sist men självklart inte minst. Emma. Du är den som stått ut med mig i så många år, jag tror verkligen inte jag skulle vara den jag är idag om du inte funnits där för mig. Du får mig att våga, se på livet från ett annat perspektiv. Få mig att se på mig själv på ett annat sätt. Du vet att jag älskar dig och jag vill aldrig förlora dig.