♦ Orsaken till att himlen är blå

Lägger ut min novell ifrån kreativt skrivande. Är inte helt nöjd med den eftersom jag skrev den på en halvtimme. Så kan det gå, men är är resultatet.

Jag visste redan från början att det skulle utvecklas en komplicerad relation som mellan oss. Att det var fel upptäckte jag redan vid första ögonkastet. Men ändå kunde jag inte undgå att längta, fantisera och drömma mig bort. Det var något inom mig som vaknade till liv och jag kunde inte motstå den känslan.
Vad gjorde jag här? Nej, hur hamnade jag här? Allting började oskyldigt och barntillåtet. Nu sitter jag här och inser mitt misstag. Även om det har varit de bästa dagarna i mitt liv, kunde jag inte rå för tankarna som borrade sig in i min skalle. Det var visserligen inte endast mitt fel.
”Vill ni ha med fröken?” Hörde jag en röst talande till mig bortom mina tankar. Jag vaknade till ur mina tankar och såg servitören stående vid mitt bord med en tekanna i handen. Med en lätt skakning på huvudet tackade jag nej och vände min blick ut mot torget. Knopparna på träden har precis börjat blomma, solens strålar värmde ömt min kropp. Med en lätt suck vänder jag ansiktet mot solen och sluter mina ögonlock, vid det här tillfället försvann alla mina problem. Det kändes som allting var som det skulle vara. Enkelt och diskret, som en vacker sommaräng. Men jag visste, snart skulle denna fridfulla plats förvandlas till en spänd stämning utan dess likelse. Sakta försvann solens strålar ifrån mina ögon och en skugga skapas på mina ögonlock. Jag öppnar ögonen försiktigt mot solens ljus och ser denna underbara människa speglas ut ifrån folkmassan mitt på torget. Jag följer varje rörelse och släpper inte honom blicken. Bara skepnaden av honom påminde mig om alla tillfällen tillsammans. Första gången han la armarna om mig och smekte min hals ömt. Viskade älskvärda ord i mitt öra. Jag hade blivit förtrollad av hans charm och kunde inte se bortom mina känslor. Hans fart ökade hastigt och han var inte alls långt ifrån mig nu. Varenda liten detalj av honom älskar jag. Hur hans hår rör sig i vinden, hans muskulösa kropp som formade sig alldeles utmärkt i hans svarta skjorta, hur hans ögon glimmar när han vänder blicken mot solen och hur hans leende skiner. Han stiger fram till mitt bord och slår sig ned. Jag kände mig helt fascinerad av hans perfekta utseende, dock en smula hypnotiserad. Men jag visste, att det var nu eller aldrig.
”Vacker dag idag, inte sant?” Sade han med sin vackra stämma och vände blicken upp i skyn. Jag nickade instämmande och följde hans blick. Jag försökte få ut orden, men hur jag än försökte sade kroppen nej. Jag kände mig som fängslad av min egen kropp och förstod att det skulle inte gå som jag hade tänkt ut från början.
”Jag vet varför du bestämde träff” fortsatte han och vände blicken emot min. Jag kände hur jag blev som förstenad. Inte ett ord ville komma ut min mun. Han sträckte sig över bort, nu var vi ansikte mot ansikte. Jag kände hur tungt han andades mot min hund. Jag rös till.
”Det är dig jag vill ha” viskade han och kysste mig mitt på munnen. Jag besvarade kyssen och kände lyckan inom mig. Men kunde inte undgå tanken, vad var det som glimmade mot mitt öga? Jag öppnade ögon försiktigt och såg ned mot hans knä.