Jag tror det här är första gången i mitt liv jag saknar någon så pass mycket att jag skulle kunna brista ut i tårar vilken sekund som helst. Det känns helt ofattbart att du var bredvid mig för några timmar sen och nu, nu sitter jag helt ensam i sängen och saknar din närhet. Även om vi knappt pratade kändes det skönt att ha dig bredvid mig. Jag känner än din doft i täcket, kuddarna och i hela rummet. Allting skulle ha varit annorlunda om vissa saker hade varit annorlunda. Det kändes riktigt bra igår, när vi var på upptäcktsfärd. Sedan blev det lite konstigt då jag började må dåligt och jag avskyr att prata om sådant med killar som dig. Du måste ha märkt det på mig, men jag vet inte. De får detta att kännas som du kanske tröttnade på mig? Även om du sa rätt bra orsak att behöva åka hem. Det verkade rätt okej mellan oss enligt dig. Jag kanske uppfattar saker fel. Vi kanske bara är vänner, vi kanske är mer. Jag vet ingenting just nu. Bara att jag saknar dig. Och att en katt, Bellman, märker av att människor gråter. Han tröstade mig idag, helt underbar katt det där. Han kröp upp i min famn och lät mig gråta ut hos honom.
I remember the time you make me smile
I remember the things that you and I
I remember the way you make me feel
I remember the times that couldn’t be real
I remember the last thing that we said
I remember it was a moment I wouldn’t forget
I remember I can’t seem to get you out of my head
Tell me what can I do
I guess I am missin you
I guess I’ll be missin you
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar